Öresundsbron sedd från Västra Hamnen i Malmö
Så har det gått några veckor in på det nya året och livet lever ungefär som nyss. Fast kanske lite bättre.
Jag har fortsatt mitt kbt-ande och att få klä den där tärande oron i ord, mötas av förståelse och få hjälp med verktyg att hantera den har varit väldigt hjälpsamt. Jag grubblar inte lika mycket och sover bättre nu.
(Fast...jag har ju svårt att inte då och då tänka att jag också ska drabbas av ett skov, som mina Fb- gruppsvänner råkar ut för ibland.
En kvinna som haft låga levervärden i mer än 18 månader, lägre än jag, fick nyligen förhöjda värden och behöver därmed öka sin kortisondos rejält. Det är ju precis det jag är så rädd för.)
Men det är då jag, ska ta till knepen som kbtaren lärt mej: bestämma tid för oro, göra något härligt som distraherar och skriv ner sannolikheten för att det ska hända mej.
Jag har sett till att göra härliga saker; resan till Malmö (då jag skulle vara nära dottern och hennes vänner i Köpenhamn. De skötte sig helt fint!) var en sådan, liksom alla låååånga skogspromenader och museibesök. Dessutom har jag varit flitig med vardagsmotionen, jag har tagit långa omvägar hem efter jobbet, yogat här hemma och mindfullnessat när jag känner att oron vill ta över.
Jo, jag kan nog framåt med tillförsikt!
Lena
Blir glad av att läsa dina rader. Oron kommer säkert att finnas där av och till och då är det bra att du får hjälp att finna redskap att hantera den med. Ibland tänker jag att vi alla nog skulle må bra av lite kbt (inte min mening att förringa den som verkligen verkligen behöver det). Många människor lyssnar för lite inåt. Jag hävdar envist att vi inte ska känna efter för mycket, inte leta problem alltså, men vi ska vara noga med att lyssna på kroppens signaler. Det är för mig två olika saker.
SvaraRaderaNu ska jag göra ett yogapass.
Kramar