Att sköta sig

Och nu måste jag äta frukost- bara för att kunna äta min medicin!

Då passar jag på att göra det ordentligt, ett grovt bröd med mycket rökt skinka och paprikaringar och en antioxidantrik smoothie. På det unnar jag mej en stor kopp kaffe med varm skummad mjölk.

I min smoothie mixar jag ihop blåbär, mild naturell yoghurt, en banan, lite flytande honung, en äggula och en matsked krossad linfrö. De två sista ingredienserna är hemliga för dottern, vi delar nämligen på smoothien och jag är säker på att den som varit så god, kommer smaka äckligt om hon får veta!

Att ta det lugnt!

När jag först fick veta att jag hade något förhöjda levervärden bestämde jag mej för att INTE googla på vad det skulle kunna betyda utan satte maken framför datorn. Jag tänkte att jag nog skulle hitta diagnoser på hemska leversjukdomar som stämde på mej....och bli räddare än jag redan var.
Däremot fick maken i uppdrag att berätta om han hittade något som verkligen kunde stämma och det enda han kunde delge mej var att de höga alat och asat-värdena kunde tyda på inflammation. Med det var jag nöjd.

Likadant har jag förhållit mej till kortisonet; att jag ska svullna i kroppen och få svårt att sova har inte undgått mej eftersom det var det enda läkaren som delgav mej diagnosen sa. Annars bestämde jag mej för att inte lyssna på allt det där hemska man kan uppleva av det utan tänka att det skulle göra mej piggare och ta mej mot en friskare tillvaro.

Däremot har jag naturligtvis förhört mej med FB-gruppen och kollat på google när jag upplevt "nya" saker i mitt sätt att reagera och vara och den här hemska ökade aptiten, överaktiviteten och sömnlösheten har jag hittat svar på där.

Redan efter mina första 6 tabletter började euforin infinna sig, jag blev glad och energisk och kunde ta del av famíljelivet på ett sätt jag inte orkat på länge. Vilken lycka! Och då gjorde det inte så mycket att jag inte sov, det viktiga var ju att jag kunde skratta igen!

När det gått fem dagar med bara korta sovstunder och som max med tre timmars sömn i ett streck och aldrig mer än 5 timmar under en natt, började kroppen säga ifrån, fortfarande glad och nöjd, men fysiskt utmattad. Påsar under ögonen, grusiga ögon och svårigheter att fokusera är följden.

Och där är jag nu, glad, lugn men slut!

På måndag ska jag ha mitt samtal med läkaren och jag kommer ju ta upp detta. Fortsätter det såhär lär jag vara ett vrak om några dagar.

Att äta frukost

Jag är ingen frukostmänniska. Inte alls!
Jag har tidigare nöjt med med en kopp kaffe. Nu måste jag äta frukost så jag inte mår dåligt av medicinerna. Passar på att göra det lite lyxigare nu när jag är hemma med en smoothie, grov smörgås med pålägg och kaffet. Sedan är jag redo för tabletterna.

Var det jag som skrev igår (!) att jag tappat aptiten?
Den är tillbaka med full kraft. Kanske var det så att just som jag publicerade inlägget kände jag en rejäl hunger. En hunger som inte stillades av mat.

Jag har läst att Prednisolon kan ge dessa hemska biverkningar, några har beskrivit hur de otroligt snabbt gått upp mååånga kilo i vikt. Hur kul skulle det vara nu inför sommaren? Nä, jag får allt ge akt på mej själv så jag inte faller dit och börjar äta mer. Fast jag så gärna vill.