Att vara utmattad

Det är inge kul nu!

I torsdags var jag på mitt första kuratorsamtal och när jag berättat min historia sa hon att jag beskriver tydliga tecken på utmattningssyndrom.
Och egentligen är jag inte ett dugg förvånad!
Min lekmannamässiga förklaring är att den långa väntan på diagnos, de gräsliga biverkningarna av kortisonet och en stark önskan att kunna jobba som vanligt, vara som vanligt, har fått min kropp att säga stopp, jag är inte redo än.
Och den har försatt mig i ett tillstånd av konstant trötthet, som jag inte kan vila eller sova ikapp och en oförmåga att fokusera när jag skulle behöva det och glömska!

Det otroligt sorgliga är att jag kommit på att jag inte riktigt orkar lyssna på maken eller dottern när de vill berätta något. Stunder då jag borde och vill vara en inlyssnande människa och inser att jag definitivt inte varit det förrän samtalet är över och det är för sent att reparera skadan. Eller när jag glömmer saker att göra på jobbet, viktiga saker som drabbar mina kollegor!
Vad det gäller jobbet annars tror jag att jag uppfattas som helt närvarande och fokuserad på barnen, det känns som om hjärnan går på högvarv och tankarna snurrar hela tiden för hur vi ska kunna göra saker bättre, hur vi ska utvecklas...Och det gör mej helt utmattad!

Andra gånger jag känner att jag är "härochnu" är när jag kan gå in i mitt egen görande, vare sig det gäller en skogspromenad eller hamrande och spikande för att få till en ny tavelvägg hemma. Saker som jag gör ensam och bara för min egen skull. Social samvaro tröttar ut, jag orkar inte ta in andra människor som jag önskar och därför avstår jag.

Det jag behöver är kunna acceptera att det är såhär nu, att det inte varar för alltid och att jag kommer ur detta om jag är snäll mot mej själv. Att inse att min bild av mej själv som en stark person inte stämmer riktigt, nu, måste jag också arbeta med.
Mindfullness, träning, bra kost och skönhetsupplevelser är viktiga för mej och det måste jag prioritera. Dessutom måste jag släppa känslan av att jag utsätter mina kollegor för extra arbetsbelastning när jag bara kan vara där några få timmar per dag och lämpa över det problemet på rätt person i stället för att lägga det som en extra börda på mina axlar.

Såhär är det just nu! Inte för alltid!

Jag vet att jag är den där typiska duktiga flickan, hon som aldrig säger nej, som alltid vill prestera på topp, som hela tiden söker utmaningar och som ibland faller på eget grepp!

Och att ställa om tanken är inte lätt, men jag tänker inte ge mej, med hjälp av samtal, acceptans, att lyssna på vad kroppen säger och yogan ska jag klara detta även om det kommer att ta tid!

Lena

Att äntligen möta rätt

Så otroligt skönt det var att (äntligen) möta en empatisk och trevlig läkare på levercentrum. En läkare som tar sig tid att lyssna, som rynkar pannan bekymrat när jag berättar hur jag blivit bemött tidigare.
En läkare som säger att det visst kan vara leversjukdomen som gör mej så trött likaväl som den lilla tabletten kortison jag äter nu också kan ha den inverkan, men som också säger att stressen jag varit utsatt för så länge kan vara en orsak. Tröttheten som förlamar och gör mej så ledsen!

Han säger också att min sjukdom är så otypisk att den kanske blir färdigbehandlad snart för att aldrig komma tillbaka.

Mina levervärden sjönk ju redan innan jag påbörjade medicineringen och han menar att det kanske var så att kroppen höll på att självläka och att kortisonet nu påskyndat den processen. Han anser inte att ärren på min lever är extremt höga och att det inte finns skäl till ny biopsi förrän man medicinerat klart.
De flesta med AIH får kombinera låg kortisondos med andra mediciner, men med tanke på min, troliga, känslighet för medicin vill han avvakta och det är jag glad för. Nu ska jag bara ta en halv tablett, 2,5 mg. och ta nya prover om tre veckor för att se hur den låga dosen påverkat.

Ja, jag är lugn efter dagens möte och ser nu fram emot torsdagens möte med kuratorn. Sitter min trötthet i huvudet så får jag jobba med det, annars får jag vänta på att levern frisknar till!

Lena

Att vara omtumlad

Jag har nyss kommit hem från en heldagsretreat med Mindfullnessgänget och oj, vad jag känner mej omskakad!

Jag hade verkligen sett fram emot detta; att ha en del dag i tystnad, inte ens söka ögonkontakter, att bara lyssna till ledarnas röster som ger instruktioner till yoga- och mindfullnessövningar. En dag av möjlighet att få gå in i sig själv, lyssna till den egna inre rösten och även inta måltider på mindfullnessvis...

Det var just så härligt som jag föreställt mej, men också arbetsamt på många vis.
En övning provocerade fram stress. Vi skulle röra oss mellan olika punkter i rummet,  gå snabbt med knutna nävar och spänd käke och jag var genast i hur det kändes några månader i somras när jag tog höga doser av kortisonet och det som jag är så rädd för att hamna i igen. För så var det, när det var som värst i somras knöt jag händerna så hårt att naglarna gjorde avtryck i handen när jag var ute och gick, fast det upptäckte jag inte förrän kroppen blev lugnare. Jag stannade inte vid någon syssla eller aktivitet utan rusade iväg till nästa innan jag var klar med den första.
En annan övning då vi satt i yogaställning och tyst för oss själv skulle önska oss, med namnet, ett lyckligt liv, ett utvecklande liv och ett hälsosamt liv fick mej att gråta. Det var svår att i huvudet säga: -"jag önskar dej, Lena, ett lyckligt liv. Jag önskar dej, Lena, ett hälsosamt liv."
Just nu känner jag mej varken lycklig eller hälsosam! Fast det är ju just nu, det kommer en annan tid också...

Det fanns övningar som jag kommer bära med mej. Under en annan yogaövning skulle vi föreställa oss ett högt berg och ledaren beskrev hur årstiderna påverkade berget, men "Berget står kvar"  var ett återkommande tema och för mej var det en metafor för att jag alltid kan vara densamma vad som än händer runt omkring mej.

En annan tanke jag fick idag är att jag alltför mycket fokuserat på hur trist leverläkarna bemött mej och fortfarande gör (även min husläkare har reagerat på det) och det är kanske det som gör mej trött och håglös. Jag behöver lägga det åt sidan och i stället ta till mej all den positiva energin jag får från så många andra håll. Lättare sagt än gjort, förstås!

Ja, ja det var idag! Nu fortsätter den och jag ska hålla mina nya tankar i minnet när det känns tungt!

Lena