Att önska ett slut

Jaha, det är nog dags för en rapport igen!

En sommar har gått.
En sommar med fortsatt halvtidssjukskrivning, underbara resor med familjen, värme, umgänge med vänner, utflykter, trädgårdsliv och nu är det redan slutet av oktober, en ovanligt varm sådan och ur mitt minne också en ovanligt grå oktober.

Jag fick naturligtvis en remiss till en stressklinik och är mitt i det arbetet nu.
Stresskursen är uppdelad i flera olika delar, gruppsamtal om vad stress är och gör med oss kryddad med en massa hemuppgifter, enskilda samtal med kbt-terapeut och en avslappningskurs.
Och jag vet inte...

Mina levervärden är fortsatt låga, men det betyder visst inte att levern återhämtat sig och jag är kallad för ny biopsi. Bara en biopsi kan visa om levern tillfrisknat och det var nytt för mej och gjorde mej faktiskt ganska nedslagen. Jag har ju tänkt att bra värden är just bra och att jag kallades till läkarsamtalet för att diskutera en utfasning av kortisonet. Så var det alltså inte!


Oron för AIH:n finns där hur många redskap jag än får för att hantera stressen och de tar inte bort min stora trötthet.

Sjukskrivningen har i alla fall medfört att jag, förutom att jag behöver tid för stresskursen, har ordentligt med tid för återhämtning och den spenderar jag gärna i naturen. Eller rättare sagt, jag måste ut i tystnad för att faktiskt helt tömma hjärnan på oro.
Dessutom försöker maken och jag varje helg göra något vi båda njuter av för att samla kraft och bilderna här ovan är från ett besök i Tyresta nationalpark med fyra vänner i går.

Jaa, just nu känns det ganska långt till ett annat slags liv, ett liv som det var innan AIH!
Men jag SKA dit!

Lena

Att börja på nytt

Squash fylld med fetaost, tomat och basilika

Det kan tänkas att denna blogg kommer att ta en något ny riktning från nu och min AIH-diagnos är skälet det.

Idag har jag varit på introduktion till en drygt två månader lång Mindfullnesskurs som jag blivit remitterad till av min husläkare. Tanken med den är, för min del, att jag ska kunna fokusera på nuet och det som är gott i stället för att fantisera om det svåra som kan komma.  Det som kan komma behöver jag vara bättre rustad att ta hand om och lära mej leva med.

Vi kommer att träffas tre timmar varje måndag och ledarna poängterade att precis som med annan medicin har även denna biverkningar och därför ska man inte gå till jobbet efteråt denna dag. Biverkningarna kan vara fysiska, emotionella och relationella och man behöver tid att reflektera.

Framöver kommer jag dessutom behöva avsätta minst 45 minuter varje dag till övningarna de lär ut. 

Idag var det som sagt bara information och vi fick prova på två yogaövningar. Och just nu känns det bara bra och spännande, kanske kommer det kännas annorlunda efter nästa gång.

Jag har också sedan en tid tillbaka börjat träna på gym och ändrat min kost till LCHF. 

Detta är förstås en bra följd av att jag fått AIH, jag har insett att jag måste sköta om mej och min kropp så jag blir starkare på alla plan. Inte för att jag inte vetat det förut, men jag har alltid skjutit på det till "en annan gång". Och nu är tiden här, tiden att ta hand om mej.

Jag vet inte hur LCHF- kost påverkar mina levervärden, det får jag se nästa måndag då jag får svar på proverna jag ska lämna på fredag. Men om jag läst rätt bör det inte påverka i negativ riktning.

Som sagt, troligtvis kommer jag i  fortsättningen skriva om min mindfullnesskurs, kost och träning och jag hoppas ni följer mej på den resan! 

Lena

Att finna ro

Det gör jag på mina promenader.
Och jag går även om det regnar, vem hade kunnat tro det?
Nu ska jag gå ut igen, i blåst, lite kyla och med regnet hängande i luften. Jag behöver finna ro.

Att röra på sig

Jag är inte någon motionär, inte ens särskilt bra på att ta hand om den enda kropp jag har.
Jodå, periodvis har jag tränat på gym, gått snabba promenader och till och med joggat lite grann, men inte så att jag skulle kunna säga att jag har prioriterat det i mitt liv.

Nu måste jag!

AIH är ett uppvaknande på hur skört livet kan vara och ska jag orka leva med den här sjukdomen måste jag ta hand om mej.

Så, nu har jag flera tidiga morgnar, direkt efter frukost tagit långa SNABBA promenader i den vackra sommarnaturen. Årstiden och vädret har såklart underlättat beslutet att komma iväg och jag har tagit små njutarpauser och fotat vackert jag ser på min väg.
Så lätt det blir då!

Skryter jag om jag säger att gårdagendagens promenad blev 7,3 km?
Då får det vara så!

Nu ska jag snart sammanstråla med pappa, han behöver också röra på sig.

Att ta hand om sig själv

Ett lugn infinner sig i mej när jag vet att ingen väntar på mej. Jobbet finns där när jag är redo.
Under tiden ska jag göra allt för att bli stark i och utanpå mej.

Snabb promenad till att börja med, pausa med att leta vackert, snabb promenad hem. Och många timmar förflyter. Jag behöver det!