tisdag 9 december 2014

Att se sanningen i vitögat



Nej, jag är inte som alla andra.
Eller, jag menar; jag är inte som jag önskar att jag vore och som jag ofta tänker att andra är. Bättre än jag.
Jag är en sån som inte bara kan byta fokus i livet nu när så mycket förändrats. Jag kan inte acceptera att jag lever med något jag inte önskat. Jag tycker det är svårt att inte ha kontroll över min hälsa. Jag är ledsen för att jag fått AIH!
Jag önskar att jag kunde rycka på axlarna och tänka att det här får jag förhålla mej till nu.

Nu tror jag att jag ringat in orsaken till min ohälsa och jag hoppas att jag fortsättningsvis slipper famla i mörkret.

Jag behöver göra två saker framöver. Jag har val att göra, val som nästan är avgörande för hur jag ska må och leva framöver.
Jag behöver bestämma mej för hur mycket jag ska oroa mej över min sjukdom.
Jag behöver få sörja att jag har den livslånga sjukdomen AIH, den som faktiskt gör mej till en annan.

Min hjälp i allt detta är den ovärderliga Kbt:aren som jag bollar och diskuterar tankar med. Det han säger till mej är inte precis nyheter och han tvingar mej att sätta ord på det jag känner.
Att jag har en sjukdom som när som helst kan göra mej sjuk igen är en realitet och något som jag får känna oro för. Att jag behöver underkasta mej provtagningar och läkarbesök är något jag får känna sorg för.
Men jag får inte låta det ta över mitt liv!

Sedan en tid har jag försökt att bestämma när jag får oroa mej, en särskild tid på dagen som är vikt för bara oro, då jag näst intill får frossa i allt jag oroar mej för. (skov, levertransplantation, heltidssjukskrivning, medicinökning etc.) Vitsen är att när de där orostankarna tar tag i mej ska jag be dem vänta tills det är dags för mej att hänge mej åt dem och se till att jag i stället gör något som distraherar orostanken.
Det finns ju mycket jag mår gott i, promenader, musik, skönhet, matlagning, yoga, och nu (förstås) planer för julen. Jag behöver alltså sluta tänka "oro" och där är ju jobbet en frizon- där dyker de aldrig upp!

Jag har också fått rådet att faktiskt sörja det jag förlorat i och med sjukdomen och till och med utarbetat ritualer för hur jag ska göra det. Sorgens mönster är alltid detsamma oavsett vad man sörjer; död, ett förlorat förhållande eller ....vad som...och alla faser måste man igenom.



Jag har förlorat ett friskt liv.
Men inte ett liv.

De flesta som varit med om död möter empati och välmening, och vi accepterar att den människan är ledsen, och att den behöver tid att gå igenom och att lära sig leva med sorgen.
Att ha förlorat ett friskt liv har i min tanke inte varit legalt att sörja...men jag tror jag behöver det. För jag är riktigt ledsen över det.
Nu återstår att utarbeta för strategier för hur jag ska sörja...
Det känns ju lite konstigt att till exempel tända ett ljus för detta, eller uppsöka "sorgegrupper" som man i andra fall kan göra.
Men sörja måste jag! På något sätt!

Lena
Bilden är tagen under en resa till Rom, här en dörr i Forum Romanum.



Den här texten är också ett led i sorgearbetet och som vanligt skriver jag den helt för mej själv. Och jag är glad att den i den här bloggen kan leva kvar så jag kan gå tillbaka och minnas hur det var en gång.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varje kommentar är värdefull för mej. Tack!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...