Utsikt mot Gamla Stan från Fotografiska
Jag har en idé om att inte i tid och otid prata med andra om min sjukdom.
Egentligen finns det ju inte så mycket att säga om den mer än det där med tröttheten.
Och den ställer till det ordentligt för mej, tröttheten alltså!
Jag tycker mej se ett tydligt mönster nu.
Att jobba fungerar superbra (och är riktigt roligt) fram till och med onsdag. På torsdagar vaknar jag alltid trött oavsett hur gott jag sovit och sedan är jag trött...
Om jag tar det lugnt under helgen funkar jobbveckan bra till och med onsdag...är ni med?
Att "ta det lugnt" under helgerna betyder att jag inte ska planera något på lördagar, då går jag mest runt i en efterhängsen trötthetsdimma och har svårt att ta mej för något, medan söndagar funkar bättre...
Jag är inte särskilt glad över att det är såhär, men jag börjar förstå att...
Det som hände denna helg var att jag totalt blottade mej för två vänner i fredags.
Våra män har varit på skidresa med barnen och de två hade planerat att vi skulle träffas i fredags för en tidig middag och sedan se mello hemma hos en av dem på lördagen.
Jag hade redan när planerna gjordes bestämt mej för att träffa dem på fredagen, jag måste ju äta middag!, och drog en konstig lögn om en middag med syster på lördagen för att slippa undan den träffen (förlåt Maria och Marie!).
Vi hade jättetrevligt, åt god mat och pratade en massa. Så frågade en av dem hur jag mår och jag började gråta. Gråta de där tårarna jag gått med hela dagen för att det känns så oändligt tungt att jag inte kan vara den Lena jag var för ett drygt år sedan, för att jag måste planera när och om jag kan vara med på olika tillställningar, för att jag måste komma ihåg att inte göra för mycket när jag är ledig, för att jag inte kan vara i sammanhang jag egentligen vill...
...för att jag varit superstressad under dagen över att jag kanske skulle behöva jobba över en kvart, jag slutade 13.15 och en kvart till kändes som en katastrof! Helt galet!
Och sådana frågor hamnar jag alltid i!
På tisdag har vi heldagsplanering med jobbet och tanken är att vi ska gå ut och äta middag efteråt och jag vill, fast jag borde inte, eftersom jag på något vis måste orka med resten av veckan.
Och detta är just ett sådant sammanhang jag vill befinna mej i, som förr...
Till den här tröttheten hör också att jag inte längre har mina helgnätter (en av dem) då jag sitter uppe lääänge och jobbar med någon av alla mina intressen; att blogga, leta inspiration på nätet, pyssla, rita eller fixa här hemma medan huset är tyst och familjen sover. Jag minns inte när jag hade en sådan natt! Och jag saknar dem så! Och jag saknar lusten och orken att blogga och jag har lagt ner min blogg jagochvitt i väntan på andra tider.
Och jag inbillar mej att detta är svårt att förstå. Att man gärna kan tänka att social samvaro kan vara gott, att jag borde bita ihop, att jag ska sova mer, att jag inte borde känna efter...eller kanske inte ens tänka så mycket...
Jag märker att jag återkommer till detta; att jag tänker att jag inte är förstådd, att andra har tankar om att jag borde skärpa mej...Och jag är långt ifrån en acceptans att mitt liv ser ut såhär, just nu!
Lena
Fina du, så modig du är!
SvaraRaderaJag är av den åsikten att det aldrig går att förstå hur en annan människa känner, fullt ut. Jag kan försöka sätta mig in i hur andra har det, försöka förstå, men det där "jag förstår hur det känns" är en klyscha enligt mig. Vi har alla våra egna ryggsäckar, våra egna förmågor, känslor... Att försöka förstå är nog det närmsta vi kan komma.
Att du tror att du inte är förstådd stämmer nog till viss del. Bara du lever ditt liv men dina erfarenheter och förutsättningar. Sen tror jag ändå att det nog finns fler än du tror som har liknande erfarenheter och känslor. Snarlika problem, kanske av andra orsaker än du har, tror jag ganska många har. Hur väl vi kan sätta oss in i hur någon annan känner beror nog på flera orsaker, flera egna erfarenheter.
För egen del har jag inga problem att tro dig när du säger/skriver att du blir trött av sociala möten eller tillställningar. Inte heller har jag svårt att tro dig när du är rädd för att behöva jobba över om än bara en kvart. Jag tror dig Lena!
Att jag tror dig innebär inte att jag förstår exakt hur det känns, för det tror jag som sagt inte riktigt att man kan, men jag har inga problem att försöka sätta mig in i hur det känns. Mina egna erfarenheter och kunskaper räcker helt enkelt till för att försöka förstå och för att tro dig.
Kramar