Att vänja sig

Igår tog maken och jag en promenad in till stan, en långsam promenad som tog nästan en timme innan vi nådde målet. Smaka på Stockholm har varit ett evenemang vi besökt nästan alla år och såklart ville vi dit i år igen.

Varmt, folkfestligt, gott.

Och sedan var jag helt slut!
Redan vid sjutiden önskade jag att det skulle vara sovdags så jag kunde ta mitt nya lyckopiller och få sova till morgonen.

För så är det, jag måste vänja mej med att jag inte orkar på samma sätt som förut. Mina aktiviteter utanför hemmet måste begränsas, eller, och det är antagligen ett bättre alternativ, så måste jag lära mej att jag faktiskt blir sådär slut och trött, men att det går över efter en natts sömn.

I efterhand inser jag att sista halvåret före diagnosen nog var detsamma, skillnaden då var att jag kunde ta mej en lite tupplur eller sova igen dagen efter, det som inte alls går med kortisonet i kroppen.

Jag måste vänja mej...och just nu känns det ledsamt...