Idag är det fem veckor sedan jag fick min diagnos.
Fem veckor som varit tuffa och omvälvande.
Nu tänker jag att jag nästan befinner mej i ett nytt slags normaltillstånd och mycket är kopplat till medicinerna.
Jag somnar fint på sömntabletten runt midnatt, vaknar till vid fyra och har de senaste dagarna lyckats somna om och vaknar igen runt 7.30. Både sömntabletten och kortisonet gör mej lite avtrubbad, skakis, speedad och korttidsminnet är inte vad det varit och så länge jag bara skrotar runt här hemma funkar det. Värre vore det om jag skulle jobba och jag vet inte hur/om jag klarar av att åka bort under semestern.
Jag äter frukost, läser tidningen, tar medicinerna och sedan börjar "jagmåstegöranågotnerven" bråka med mej. Tur att vi bor i hus med trädgård just i år, den kan hålla mej sysselsatt liksom alla de där vanliga hemmasysslorna. En kort promenad brukar den onda hälen klara av.
Lunch och mera pysslande.
Framåt fyratiden har jag en formsvacka då jag översköljs av trötthet och jag försöker ibland ligga i soffan en stund, det blir aldrig länge för rastlösheten tar mej snabbt upp igen. Jag brukar försöka koppla av vid datorn och skriva inlägg och så går det någon timme innan maken är hemma och vi brukar hjälpas åt att fixa någon middag.
Så är det kväll och vi hamnar i soffan framför något...och jag far upp och ner...arrangerar blommor, fotar, gör morgondagens smoothie, tittar på tv, målar naglarna, läser bloggar, tittar på tv, kollar Instagram...
Och det här börjar kännas normalt! Hemskt egentligen!
Jag beundrar min familj att de orkar se mej fara runt såhär, jag skulle bli stressad av att se det.
Imorgon ny provtagning, håll alla tummar för att det går åt rätt håll.
Förresten, jag är fortfarande nyfiken på vem du är- se listan till höger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varje kommentar är värdefull för mej. Tack!