Midsommar och vi hade en jättemysig, rolig, skrattig, lekig, god och pratig dag med goda vänner.
Den bästa dagen på ytterst länge!
Nöjd och glad tänkte jag prova att somna utan hjälp, jag var övertygad om att med rätt inställning så skulle det gå bra.
Nu har jag ju dessutom sänkt Prednisolonet till 15 mg. Visserligen har leverdoktorn sagt att jag bör komma ner till 5 innan jag slipper stressbiverkningen, men jag har ett stort motstånd mot "onödig" medicin att jag ville prova.
Jag läste tills ögonen gick i kors, släckte lampan strax för kl.1, bestämde mej för att inte kolla klockan alls mer och jag väntande.
Antagligen ligger jag i en ytlig slummer, för jag vet att jag inte sover, men jag är inte klarvaken heller.
Till slut gav jag mej lov att titta på klockan...den var 3.46!
Då tog jag en sömntablett, sov inom en en halvtimme och vaknade klockan 9.00.
Ledsen, förstås, men nu tänker jag att jag måste acceptera att det är såhär och jag ska inte prova igen förrän jag är nere på låg kortisonnivå.
Det är svårt att acceptera det man inte vill. Ett hårt jobb!
Jag tror att jag förstår din antiinställning till tabletter. Jag känner likadant. Tycker att många tar tabletter väldigt lättvindigt utan att egentligen ha försökt åtgärda problemet själva, orsaken till problemet alltså.
SvaraRaderaSå klart finns det tillfällen, förhoppningsvis tillfälliga sådana, då tabletter behövs. Ibland är det kanske bara vetskapen om att en tablett finns i kroppen som gör susen men det finns absolut tider då tabletter verkligen gör nytta. Så verkar det ju vara för dig när det gäller sömnen. Förhoppningsvis är det för en övergående tid.
Kramar