Så länge sedan det var jag skrev något här och jag tror jag måste uppdatera min status, om inte annat för mej själv.
Kanske har orden uteblivit eftersom mycket är jobbigt nu.
.
När jag sist skrev kände jag mej så nöjd att jag tagit tag i mitt liv, att jag påbörjat mindfullnesskursen igen, att jag återupptagit kontakten med kuratorn och jag hade en tydlig målbild och såg hur jag skulle komma till ett slut. Genom mindfullness, motion, planerade aktiviteter som gör mej gott, att våga stå upp för att jag är sjuk och att försöka njuta lite mer av livet skulle få mej "back in business" till höstterminen.
Nu tvivlar jag...
När jag just blev halvtidssjukskriven för att göra allt det där blev min pappa sjukare än han någonsin varit. Och en sjuk gammal man behöver någon som för hans talan, som stöttar upp i vardagen och hela tiden håller kontakt. Och trots att vi är två som delar ansvaret, syster och jag med ett stort stöd av vår mamma, är jag definitivt inte rustad för att orka- men gör det ändå förstås. Han kan ju inte lämnas!
Min kurator vill att jag på måndag ber min husläkare om remiss till stresskliniken. För trots att jag vet vad jag behöver och ofta tänker på hur jag ska/borde göra knackar den där lille stressfiguren mej på axeln och ber mej ringa pappa, kolla med hemtjänsten, boka tid på sjukhuset, påminna pappa om att duscha, påminna om att han behöver hjälp att byta lakan i sängen... Så fladdrar stressen vidare; jag måste hjälpa maken med middagen någon gång, ska jag inte köra igång en tvätt, behöver inte rabatterna vattnas, borde jag inte ta en promenad, jag måste ringa den där vännen som sökt mej så ofta...
Och trots att de sistnämnda egentligen är trevliga saker kräver det sin tid och ett visst mått av engagemang som jag inte har. Nu.
Men jag vill ha den tillbaka.
Och jag gnisslar tänder och spänner käkarna och hoppas på en annan tid.
Lena
Hej! När jag läser vad du skriver så undrar jag: har du någon i din närhet som också har en autoimmun sjukdom och som du kan prata med? Jag hade "tur" att ha en kollega med en autoimmun sjukdom. Jag har pratat med henne varje gång jag minskat el höjt min kortisondos och fått många tips, el vad jag ska kalla det, och inte kännt mig så ensam i det hela. Bl a var det hon som berättade om den hysteriska piggheten man kan känna som nästan kändes manisk! En annan fråga till dig: hur var du innan du blev sjuk? Var du aktiv, "stressad" och kände ansvar (för mycket kanske). Kan du hitta svaret där varför du kanske känner som du gör idag? För min egen del kan jag fortf känna glädje inför att jag inte hade cancer, vilket jag trodde i en vecka innan jag fick svar på röntgen. Har alltid varit hypokondriskt lagd så ibland tänker jag: ja, ja, nåt ska väl också jag drabbas av...Som min kollega hurtigt kan säga: vi ska vara glada för att vi inte har diabetes! Och kanske ska vi det....För egen del fick jag höja kortisondosen igen till 10 mg. Värdena har gått upp "inom det normala intervallet". Och det är tydligen inte vad läkaren tycker är så bra, trots att det i mina öron inte låter så farligt. Men han menar att det inte är så bra att äta kortison så länge (har ätit i ett och ett halvt år). Ett blodprov till och sedan eventuellt en annan medicin. Jag börjar bli trött på min halvhysteriska och överkänsliga inälva. Kram!
SvaraRaderaDet kan väl vara värt ett försök kanske med stresskliniken? Det är ju verkligen inte lätt att inte engagera sig i sin sjuka pappa och ändå vill jag säga att du ska vara rädd om dig, prioritera dig själv. Men, jag förstår å andra sidan att det inte fungerar så.
SvaraRaderaKramar