Att önska ett slut

Jaha, det är nog dags för en rapport igen!

En sommar har gått.
En sommar med fortsatt halvtidssjukskrivning, underbara resor med familjen, värme, umgänge med vänner, utflykter, trädgårdsliv och nu är det redan slutet av oktober, en ovanligt varm sådan och ur mitt minne också en ovanligt grå oktober.

Jag fick naturligtvis en remiss till en stressklinik och är mitt i det arbetet nu.
Stresskursen är uppdelad i flera olika delar, gruppsamtal om vad stress är och gör med oss kryddad med en massa hemuppgifter, enskilda samtal med kbt-terapeut och en avslappningskurs.
Och jag vet inte...

Mina levervärden är fortsatt låga, men det betyder visst inte att levern återhämtat sig och jag är kallad för ny biopsi. Bara en biopsi kan visa om levern tillfrisknat och det var nytt för mej och gjorde mej faktiskt ganska nedslagen. Jag har ju tänkt att bra värden är just bra och att jag kallades till läkarsamtalet för att diskutera en utfasning av kortisonet. Så var det alltså inte!


Oron för AIH:n finns där hur många redskap jag än får för att hantera stressen och de tar inte bort min stora trötthet.

Sjukskrivningen har i alla fall medfört att jag, förutom att jag behöver tid för stresskursen, har ordentligt med tid för återhämtning och den spenderar jag gärna i naturen. Eller rättare sagt, jag måste ut i tystnad för att faktiskt helt tömma hjärnan på oro.
Dessutom försöker maken och jag varje helg göra något vi båda njuter av för att samla kraft och bilderna här ovan är från ett besök i Tyresta nationalpark med fyra vänner i går.

Jaa, just nu känns det ganska långt till ett annat slags liv, ett liv som det var innan AIH!
Men jag SKA dit!

Lena